Den 30 maj 2025 publicerade CEN och CENELEC de första sex europeiska standarderna för det digitala produktpasset (DPP): EN 18216 till EN 18223. De utgör den tekniska grunden för hur tillverkare, importörer och plattformsoperatörer måste genomföra kraven i ESPR-förordningen (EU) 2024/1781. Den här artikeln förklarar vad varje standard reglerar, hur den knyter an till befintlig reglering och vilka arkitekturbeslut företag bör fatta nu.
Varför dessa standarder kommer nu
ESPR har varit bindande EU-rätt sedan den trädde i kraft 2024. Den ålägger ekonomiska aktörer att för vissa produktgrupper tillhandahålla ett DPP som innehåller ”aktuell och korrekt information” — så lyder förordningen. Vad detta innebär tekniskt lämnade ESPR dock öppet. Denna lucka fyller CEN och CENELEC nu med ett standardpaket som omfattar datautbyte, entydiga identifierare, databärare, lagringsarkitektur, API:er och systeminteroperabilitet.
Tidpunkten är inte slumpmässig. Europeiska kommissionen arbetar parallellt med genomförandeförordningar för sektorsspecifika DPP-krav — exempelvis för textilier, stål och elektronik. Utan harmoniserade tekniska standarder skulle dessa förordningar knappast kunna genomföras. CEN och CENELEC levererar därmed den grund som de delegerade rättsakterna kan bygga vidare på.
De sex standarderna i korthet
EN 18216 – Datautbyte och allmän datamodell
EN 18216 definierar den övergripande datamodellen för DPP: vilka informationsklasser som finns, hur de struktureras och enligt vilka regler de utbyts. Standarden skiljer systematiskt mellan data på produktnivå (Item) och partinivå (Lot) — en åtskillnad som JRC redan har infört i sina stålutkast och som är avgörande för dynamiska data som det produktspecifika CO₂-avtrycket enligt ISO 14067.
EN 18217 – Entydiga identifierare
EN 18217 reglerar hur produkter och produktinstanser identifieras entydigt i DPP-ekosystemet. Standarden är teknologineutral, men hänvisar uttryckligen till befintliga identifieringssystem — däribland GTIN från GS1-standarden. För företag som redan arbetar med GS1 Digital Link skapar EN 18217 rättssäkerhet: De identifierare som används där överensstämmer med standarden.
EN 18218 – Databärare
EN 18218 specificerar vilka fysiska och digitala databärare som är tillåtna för DPP: QR-koder, DataMatrix, RFID/NFC med flera. Särskilt relevant är kopplingen till RAIN-RFID: TEKLYNX har redan uppdaterat sin CODESOFT-programvara för att stödja GS1:s ”++”-kodningsscheman, med vilka webbadresser kan skrivas direkt till minnet i RAIN-RFID-taggar — ett krav som följer av kombinationen av EN 18220 och GS1 Digital Link-standarden.
EN 18219 – Datalagring och registerarkitektur
EN 18219 är det arkitektoniskt viktigaste dokumentet i paketet. Den fastställer hur DPP-data lagras, versionshanteras och görs sökbara via ett register. Grundprincipen är att registret inte lagrar själva passuppgifterna, utan endast den entydiga identifieraren, resolver-slutpunkten och varukoden. Passuppgifterna stannar hos tillverkaren eller en auktoriserad dataförvaltare.
Detta decentraliserade arkitekturmönster motsvarar utkastet till genomförandeförordning för DPP-registret. CIRPASS-2-konsortiet rekommenderade uttryckligen i sitt yttrande om registerutkastet att EN 18219 skulle tas upp som bindande referens i genomförandeförordningen — bland annat för att säkerställa interoperabilitet med GS1 Digital Link. När standarden nu har publicerats kan denna rekommendation genomföras.
EN 18220 – API:er och dataåtkomst
EN 18220 definierar de gränssnitt genom vilka DPP-data kan hämtas programmatiskt. Standarden fastställer slutpunktsstruktur, autentiseringskrav och svarsformat. För utvecklare innebär det att den som bygger en kompatibel DPP-plattform måste implementera denna API-specifikation. Ett minimalt exempel på en kompatibel Resolve-begäran skulle kunna se ut så här:
GET /dpp/resolve/{identifier}
Accept: application/json
Authorization: Bearer <token>
Standarden föreskriver inget specifikt programmeringsspråk, men utgår från RESTful-principer och JSON som primärt utbytesformat.
EN 18223 – Systeminteroperabilitet
EN 18223 slutför paketet och behandlar interoperabiliteten mellan olika DPP-system, plattformar och nationella infrastrukturer. Standarden definierar överensstämmelsenivåer och fastställer vilka minimikrav ett system måste uppfylla för att betraktas som interoperabelt. För företag som är verksamma i flera EU-medlemsstater är EN 18223 den mest relevanta standarden: Den förhindrar att nationella lösningar utvecklas till tekniska isolerade lösningar.
Koppling till batteriförordningen och sektorsspecifika krav
Standardpaketet är inte sektorisolerat. Batteriförordningen (EU) 2023/1542 känner redan implicit till Lot/Item-åtskillnaden: Kapacitetsdata som förändras genom degradering måste hållas aktuella. Utan en tydlig lagrings- och resolverarkitektur — sådan som EN 18219 och EN 18220 nu definierar — är detta krav knappast uppfyllbart. Tillverkare av industribatterier och batterier för elfordon kan därför använda de nya standarderna direkt som implementeringsvägledning.
Detsamma gäller stålsektorn: JRC:s utkast till stålsspecifika DPP-krav föreskriver att det produktspecifika CO₂-avtrycket ska underhållas på partinivå och beräknas enligt ISO 14067-kompatibla metoder. EN 18216 tillhandahåller datamodellen och EN 18219 lagringsarkitekturen.
Vad företag bör göra nu
Kartläggning av identifieringsinfrastrukturen
Det första steget är att kontrollera om befintliga produktidentifierare överensstämmer med EN 18217. Den som redan använder GTINs och GS1 Digital Links har ett bra utgångsläge. Den som använder proprietära identifierare måste utveckla en migreringsstrategi.
Planera resolverarkitekturen
EN 18219 gör en resolverinfrastruktur obligatorisk. Företag måste besluta om de ska driva en egen resolver eller använda en tredjepartsleverantör. Det avgörande är att resolvern stöder de svarsformat som definieras i standarden och kan kommunicera med det centrala EU-DPP-registret.
Säkerställa API-överensstämmelse
Den som driver en egen DPP-plattform måste implementera EN 18220-gränssnitten. För företag utan egen IT-kapacitet rekommenderas att tidigt välja en plattform som stöder standarderna fullt ut — och inte bara enskilda delar av dem.
Utblick: Ytterligare standarder och delegerade rättsakter
CEN och CENELEC har meddelat att standardpaketet ska utökas stegvis. Parallellt arbetar Europeiska kommissionen med de sektorsspecifika genomförandeförordningar som kommer att bygga på dessa standarder. För textilier har en förordning aviserats till 2025; för elektronik och ytterligare produktgrupper följer fler steg fram till 2027.
Företag som börjar implementera nu har en strukturell fördel: De kan fortfarande fatta arkitekturbeslut utan press från omedelbara tidsfrister och stegvis anpassa sina system till nya sektorsspecifika krav — i stället för att under tidspress bygga monolitiska lösningar som försvårar senare ändringar.
Publiceringen av EN 18216 till EN 18223 är ingen byråkratisk milstolpe, utan startskottet för en konkret implementeringsfas. Den som känner till standarderna kan redan i dag fatta rätt beslut för framtiden.
