Den 30 maj 2025 publicerade CEN och CENELEC de första harmoniserade europeiska standarderna för Digital Product Passport (DPP). Standardserien EN 18216 till EN 18223 definierar den tekniska kärninfrastrukturen, databärarna, de unika identifierarna och API:erna som DPP bygger på inom ramen för ESPR-förordningen (EU) 2024/1781. Därmed besvaras en av de största öppna frågorna under de senaste två åren: Hur ser den tekniska implementeringen av DPP konkret ut?
Vad standardserien omfattar
De åtta standarderna är tematiskt indelade i fyra områden: grundarkitektur, databärare och kodning, unika produktidentifierare samt API-specifikationer. Varje standard behandlar ett specifikt lager i DPP-systemet — tillsammans bildar de en sammanhängande teknisk grund.
EN 18216 och EN 18217: systemarkitektur och datalager
EN 18216 fastställer den övergripande systemarkitekturen. Centralt är åtskillnaden mellan två datagranulariteter, som redan fanns med i JRC:s stålutkast: batchnivå (Lot) och individnivå (Item). Denna uppdelning är tekniskt sett inte trivial — ett CO₂-avtryck (PCF) beräknas vanligtvis på batchnivå och måste redovisas enligt ISO-14067-kompatibla metoder, medan serienummer, tillståndsdata och reparationshistorik hanteras på individnivå.
EN 18217 konkretiserar datalagren och fastställer vilken information som får lagras statiskt i passet och vilken som måste hållas dynamiskt uppdaterad. ESPR själv kräver att DPP innehåller ”aktuell och korrekt information” — EN 18217 operationaliserar detta krav på standardnivå.
EN 18218 och EN 18219: unika identifierare och resolvrar
EN 18219 är sannolikt den mest omdiskuterade standarden i serien. Den definierar schemat för Unique Product Identifier (UPI) och beskriver hur denna löses upp — alltså hur en URL till själva passposten skapas utifrån en identifierare. Konsortiet CIRPASS-2 rekommenderade uttryckligen i sitt yttrande över registerutkastet att EN 18219 skulle tas med som bindande referens i genomförandeförordningen, för att säkerställa interoperabilitet med GS1 Digital Link.
Resolverprincipen följer den logik som redan är känd från webben: ett centralt registersystem lagrar endast den unika identifieraren, resolver-slutpunkten och varukoden — inte själva passuppgifterna. Denna decentraliserade datahantering föreskrivs uttryckligen i utkastet till genomförandeförordning för DPP-registret och får nu normativt stöd genom EN 18219.
EN 18218 kompletterar detta med krav på själva identifierarens struktur: namnrymd, versionshantering och entydighet under hela produktlivscykeln.
EN 18220 till EN 18222: databärare och kodning
Dessa tre standarder reglerar hur UPI:n fästs fysiskt på produkten. EN 18220 behandlar QR-koder och GS1 Digital Link-kompatibel kodning; EN 18221 behandlar RFID, särskilt RAIN RFID; EN 18222 omfattar ytterligare databärare som DataMatrix och NFC.
Anmärkningsvärt är den nära kopplingen till befintliga GS1-standarder. EN 18220 föreskriver att QR-koder på produkten måste vara kodade i enlighet med GS1 Digital Link — ett krav som programvaruleverantörer redan har förutsett. TEKLYNX har exempelvis uppdaterat sin CODESOFT-programvara och stöder nu GS1:s ”++”-kodningsscheman, med vilka webbadresser kan skrivas direkt till minnet i RAIN RFID-taggar.
För tillverkare innebär detta konkret att en QR-kod på produkten inte bara måste vara maskinläsbar, utan även följa en definierad URL-struktur som kan tolkas av både konsumenter och automatiserade system (tull, återvinningsanläggningar och marknadskontroll).
EN 18223: API-specifikation
EN 18223 avslutar standardserien med en API-specifikation. Den definierar hur externa system — återförsäljare, återvinnare, myndigheter och andra tillverkare — får åtkomst till DPP-data och vilka autentiseringsmekanismer som ska användas. Särskilt relevant är åtskillnaden mellan offentligt tillgängliga datapunkter (t.ex. återvinningsinformation) och åtkomstbegränsade datapunkter (t.ex. reparationsanvisningar för certifierade verkstäder).
Betydelse i praktiken
Tidsplan och bindande verkan
Publiceringen av standarderna är en milstolpe, men ersätter inte de sektorsspecifika genomförandeförordningar som Europeiska kommissionen måste anta för enskilda produktgrupper. För batterier gäller redan batteriförordningen (EU) 2023/1542, som implicit ställer liknande arkitekturkrav — exempelvis skyldigheten att hålla kapacitetsdata aktuella, vilket knappast kan genomföras utan en tydlig resolverarkitektur.
För andra produktgrupper — textilier, elektronik, stål och möbler — pågår JRC:s förstudier fortfarande. EN-18200-serien ger nu den tekniska grund som dessa sektorsspecifika krav kan bygga vidare på.
Vad tillverkare bör göra nu
Publiceringen av standarderna ger för första gången tillverkare och systemintegratörer en stabil teknisk referens. Konkret innebär det:
- Fastställ en identifierarstrategi: Den som redan använder GTIN och GS1 Digital Link har en god utgångsposition. Den som använder proprietära identifierare bör kontrollera om en migrering till EN 18218-kompatibla strukturer är lämplig.
- Bygg upp resolverinfrastrukturen: Den decentraliserade datahanteringen kräver en egen resolver-slutpunkt eller en slutpunkt som tillhandahålls av en uppdragstagare. Den måste vara permanent tillgänglig och leverera de svarsformat som definieras i EN 18219.
- Välj databärare: Alla produkter behöver inte RFID. EN 18220 till EN 18222 anger ramarna; de sektorsspecifika genomförandeförordningarna kommer att precisera vilken databärare som är obligatorisk för vilken produktgrupp.
- Utveckla ett koncept för API-åtkomst: EN 18223 föreskriver vilka data som måste vara offentligt tillgängliga. Företag bör tidigt klargöra vilka datapunkter de vill offentliggöra och vilka de måste skydda.
Interoperabilitet som centralt mål
En röd tråd genom alla åtta standarder är målet om interoperabilitet. DPP ska inte sluta som ett proprietärt silosystem, utan fungera som ett öppet, EU-omfattande kompatibelt informationssystem. Därför är den nära anslutningen till befintliga GS1-standarder ingen tillfällighet — GS1 Digital Link är redan etablerad i över 50 länder och erbjuder en beprövad resolverinfrastruktur.
CIRPASS-2 har i detta sammanhang med rätta påpekat att interoperabiliteten endast kan garanteras om EN 18219 inte bara tas med som teknisk referens, utan som ett bindande krav i genomförandeförordningarna. Om kommissionen följer denna rekommendation återstår att se.
Öppna frågor
Publiceringen av EN-18200-serien besvarar inte alla frågor. Tre punkter återstår:
Harmoniseringsstatus: För att standarderna ska få full rättslig verkan som harmoniserade standarder måste de hänvisas till i EU:s officiella tidning. Detta steg återstår.
Sektorsspecifik konkretisering: Standarderna definierar infrastrukturen, inte innehållet. Vilka datapunkter som är obligatoriska för textilier, elektronik eller stål regleras i de ännu inte antagna genomförandeförordningarna.
Övergångsperioder: ESPR föreskriver stegvis införande. Tillverkare bör noga följa utvecklingen av de sektorsspecifika förordningarna för att kunna planera övergångsperioderna realistiskt.
Standardserien EN 18216 till EN 18223 är ett viktigt steg mot ett fungerande ekosystem för Digital Product Passport i EU. Den skapar den tekniska grund som tillverkare, programvaruleverantörer och myndigheter kan bygga vidare på — och ger det hittills ofta abstrakta DPP-konceptet en konkret form som går att implementera.
