Vad som har publicerats — och varför det är viktigt
Den 28 maj 2026 publicerade nationella standardiseringsinstitut, däribland belgiska NBN, officiellt de första harmoniserade europastandarderna för det digitala produktpasset (DPP). De har utarbetats av den tekniska kommittén CEN/CENELEC JTC 24, som sedan 2023 utvecklar produktövergripande standarder för interoperabilitet och datakonsistens.
De tre standarder som publicerades i maj utgör den tekniska grunden för varje konform DPP:
| Standard | Titel (kortform) | Huvudinnehåll |
|---|---|---|
| EN 18219:2026 | Unika identifierare | Hur produkter identifieras entydigt — syntax, beständighet, kollisionsfrihet |
| EN 18220:2026 | Databärare | Vilka fysiska bärare (QR-kod, RFID, DataMatrix) som är tillåtna och hur de kodas |
| EN 18222:2026 | Interoperabilitetsramverk | Semantiska och tekniska krav för datautbyte mellan system |
Den 25 juni 2026 höll CEN och CENELEC ett offentligt webbinarium om de nyligen publicerade standarderna EN 18216 till EN 18223 — det fullständiga standardpaket som JTC 24 har utarbetat. De sex standarderna definierar tillsammans det produktövergripande ramverk som tillverkare, importörer och programvaruleverantörer framöver måste förhålla sig till.
Vad standarderna konkret reglerar
EN 18219: Entydiga identifierare
EN 18219 fastställer att varje DPP måste ha en beständig, globalt unik identifierare. I praktiken innebär det att en produkt får en identifierare som förblir oförändrad under hela livscykeln — tillverkning, användning, reparation, återvinning — och pekar på den tillhörande dataposten.
Standarden föreskriver inga proprietära system, utan definierar krav som etablerade identifieringsscheman som GS1 Digital Link kan uppfylla. En GS1 Digital Link kodar GTIN och serienummer i en standardiserad URI och hänvisar direkt till DPP-dataposten — ett tillvägagångssätt som redan har prövats inom batteribranschen.
EN 18220: Databärare
EN 18220 reglerar vilka fysiska databärare som får användas för att överföra identifieraren till produkten. QR-koder, DataMatrix och RFID-taggar erkänns som konforma bärare, förutsatt att de uppfyller de kodningskrav som definieras i standarden. Det avgörande är att databäraren inte bara ska vara läsbar, utan också vara permanent fäst vid produkten — etiketter som lossnar vid första användningen räcker inte.
För tillverkare som redan använder dynamiska QR-koder är följande relevant: EN 18220 uttalar sig inte om huruvida dataposten bakom koden får vara statisk eller dynamisk. Den frågan regleras av de sektorsspecifika förordningarna — exempelvis batteriförordningen.
EN 18222: Interoperabilitet
EN 18222 är den mest krävande av de tre standarderna. Den definierar hur DPP-system från olika leverantörer och länder måste kommunicera med varandra, så att en tulltjänsteman i Rotterdam kan läsa samma pass som ett återvinningsföretag i Poznań. Konkret ställer standarden krav på:
- Datamodeller: Fält måste definieras semantiskt entydigt, inte bara vara syntaktiskt korrekta.
- API-gränssnitt: System måste stödja standardiserade förfrågningar.
- Åtkomsträttigheter: Alla datapunkter är inte synliga för alla aktörer — standarden skiljer mellan offentliga, begränsade och konfidentiella dataområden.
Integrering i det regulatoriska ramverket
De tre standarderna uppstår inte i ett vakuum. De är en del av genomförandet av ekodesignförordningen (ESPR), som inför DPP som ett produktövergripande instrument. För batterier gäller dessutom de specifika kraven i batteriförordningen (EU) 2023/1542.
Batteriförordningen föreskriver uttryckligen att vissa datapunkter måste kunna uppdateras under hela batteriets livscykel. State of Health (SoH) och State of Charge (SoC) förändras med varje laddnings- och urladdningscykel. För batterier som används vidare i ett andra liv — exempelvis som stationär lagring efter användning i elfordon — är aktuella tillståndsdata inte bara regulatoriskt föreskrivna, utan också ekonomiskt relevanta.
Den som fyller i sitt pass en gång vid utsläppandet på marknaden och därefter inte uppdaterar det uppfyller inte kraven fullt ut — och riskerar allvarliga complianceproblem från och med 18 februari 2027. Detta datum gäller industribatterier på minst 2 kWh och drivbatterier för elfordon.
Strukturella svagheter i branschen
Implementeringsrapporten från Minespider 2026 identifierar två strukturella svagheter som återkommer i hela branschen: datafragmentering längs leveranskedjan och avsaknad av processer för dynamiska datauppdateringar. EN 18222 hanterar båda problemen direkt — men löser dem inte på egen hand. Standarden skapar den tekniska grunden; företagen måste själva bygga upp de interna processerna.
Testmiljö och register: den operativa kontexten
Parallellt med publiceringen av standarderna lanserade konsortiet BatteryPass-Ready den 24 juni 2026 en offentlig testmiljö för det digitala batteripasset. Tillverkare och systemintegratörer kan där kontrollera om deras DPP-implementationer uppfyller kraven i de nya standarderna — ett viktigt steg innan skyldigheten träder i kraft.
På det regulatoriska området arbetar Europeiska kommissionen med ett centralt register där alla DPPs ska registreras och göras sökbara. Orgalim — den europeiska branschorganisationen för teknik — har publicerat tydliga rekommendationer om detta: Registret måste stödja automatiserade registreringsprocesser i hög volym och vara skyddat mot driftavbrott. För tillverkare med miljontals produkter är en manuell registreringsprocess helt enkelt inte praktiskt genomförbar — infrastrukturen måste stödja massimporter, såsom de som exempelvis kan genomföras via gränssnitt för bulkimport.
Vad tillverkare behöver göra nu
Publiceringen av standarderna är ingen signal om att avvakta — den är startskottet för den tekniska implementeringen. Tre åtgärdsområden är omedelbart relevanta:
1. Fastställ en identifierarstrategi EN 18219 tillåter olika identifieringsscheman, så länge de uppfyller kraven på entydighet och beständighet. Företag som redan använder GS1-nummer kan bygga vidare på det befintliga systemet. Den som ännu inte använder ett standardiserat identifieringssystem måste fatta beslut nu.
2. Kontrollera datamodellen mot EN 18222 Befintliga produktdatabaser är sällan strukturerade på ett sådant sätt att de direkt kan fungera som DPP-datakälla. EN 18222 ställer krav på semantisk entydighet, vilket bryter upp interna datasilostrukturer. En gap-analys mot standarden är det första meningsfulla steget.
3. Etablera uppdateringsprocesser för dynamiska data Den som släpper ut batterier eller andra produkter med föränderliga tillståndsdata på marknaden behöver en operativ process som automatiskt uppdaterar datapunkter som SoH eller reparationshistorik. Detta är inte enbart en IT-fråga — det kräver gränssnitt mot verkstäder, återvinningsföretag och logistikleverantörer.
De harmoniserade standarderna EN 18219, EN 18220 och EN 18222 är tekniska standarder, inte marknadsföringsdokument. De definierar exakt vad ett konformt DPP måste kunna leverera — och gör därmed för första gången mätbart och bindande det som hittills varit öppet för tolkning. För industrin är detta både en utmaning och en möjlighet: Den som implementerar tidigt undviker compliancepress strax före det kritiska datumet.
