CEN och CENELEC fastställer den tekniska ramen
Den 1 juni 2026 publicerade Europeiska kommittén för standardisering (CEN) och dess motsvarighet för elektroteknik (CENELEC) officiellt de första sex harmoniserade europeiska standarderna för det digitala produktpasset (DPP). Standardserien betecknas EN 18216 till EN 18223 och definierar den tekniska grund som alla produktspecifika DPP-implementationer enligt ESPR-förordning (EU) 2024/1781 måste bygga på.
Publiceringen är ingen marginell händelse: Hittills har det visserligen funnits politiska riktlinjer, men ingen bindande teknisk standard som beskriver hur datautbyte, entydiga identifierare, databärare, lagring och API:er konkret ska utformas. Detta tomrum är nu – åtminstone på standardiseringsnivå – slutet.
Vad de sex standarderna omfattar
Serien EN 18216–18223 är strukturerad kring de centrala tekniska lagren i ett DPP-system:
- Datautbytesformat och semantik – vilka datafält som finns, hur de benämns och typbestäms.
- Entydiga identifierare – krav på tilldelning och struktur för produkt-ID:n, kompatibla med befintliga scheman som GS1 Digital Link.
- Databärare – fysiska och digitala bärarmedier (QR-koder, RFID, DataMatrix), samt deras minimikrav på läsbarhet och kodning.
- Datalagring – krav på decentraliserade och centrala lagringsarkitekturer samt åtkomsträttigheter.
- API:er – standardiserade gränssnitt för maskinell hämtning av passdata av myndigheter, konsumenter och ekonomiska aktörer.
- Övergripande krav – dataskydd, säkerhet och interoperabilitet mellan nationella system.
Fraunhofer IPK, som deltog i arbetet, beskrev publiceringen som en ”teknisk milstolpe för den cirkulära ekonomin" och betonade att standarderna är produktneutralt formulerade – alltså tillämpliga på såväl textilier som elektronik och stål.
Vad ESPR-förordningen faktiskt föreskriver
ESPR-förordningen formulerar DPP som ett övergripande instrument: Produkter som omfattas av en delegerad rättsakt måste bära en maskinläsbar databärare som hänvisar till en entydig digital tvilling. Förordningen föreskriver att passet ska innehålla ”aktuell och korrekt information” – men anger ingen konkret uppdateringsfrekvens. Företagen måste täppa till denna lucka genom interna styrningsprocesser.
Viktigt: Standardserien EN 18216–18223 är harmoniserad, vilket innebär att tillämpningen medför en presumtion om överensstämmelse med de tekniska kraven i ESPR. Den som tillämpar standarderna fullt ut behöver inte separat visa att lösningen uppfyller förordningstexten – detta är en betydande regulatorisk fördel.
Produktspecifika kompletteringar: exemplet stål
Standarderna är medvetet generiskt utformade. Produktspecifika datakrav regleras i separata delegerade rättsakter och tekniska specifikationer. Joint Research Centre (JRC) vid Europeiska kommissionen har redan lagt fram ett konkret datautkast för stålprodukter. Där föreskrivs bland annat att det produktspecifika koldioxidavtrycket (PCF) ska hanteras på partinivå och beräknas enligt metoderna i ISO 14067-kompatiblen).
Det illustrerar skiktmodellen för DPP-ekosystemet: EN-standarderna definierar infrastrukturens ”hur”, medan de delegerade rättsakterna och JRC-utkasten definierar innehållens ”vad” – produktspecifikt.
Batteripasset som första praktiska test
Det första bindande användningsfallet är redan tidsbestämt: Det digitala batteripasset blir enligt EU:s batteriförordning (EU) 2023/1542 obligatoriskt från och med 18 februari 2027 för industribatterier, traktionsbatterier och batterier för elfordon med en kapacitet från 2 kWh.
Minespider dokumenterade industrins perspektiv i sin implementeringsrapport om batteriförordningen 2026: Många tillverkare har mindre problem med den tekniska implementeringen än med datainsamlingen längs leveranskedjan – särskilt när det gäller råmaterial som litium, kobolt och nickel, för vilka tillförlitliga PCF-data på partinivå knappt finns tillgängliga.
Publiceringen av EN-standarderna ger nu systemleverantörer en stabil grund för att göra batteripasslösningar certifierbara. Samtidigt kvarstår datafrågan som det egentliga operativa problemet.
Tillsynstrycket ökar: överträdelseförfaranden mot 20 medlemsstater
Parallellt med standardpubliceringen har Europeiska kommissionen inlett överträdelseförfaranden mot 20 medlemsstater på grund av bristande genomförande av Empco-direktivet. Signalen är tydlig: Bryssel tar genomförandet av hållbarhetsramverket på allvar och tvekar inte att trappa upp åtgärderna. För företagen innebär det att nationella myndigheter står under press att bygga upp tillsynskapacitet – vilket ökar sannolikheten för faktisk marknadsövervakning.
Tekniska konsekvenser för tillverkare och systemleverantörer
Identifierare och databärare
Standarderna kräver entydiga produktidentifierare som förblir stabila under hela livscykeln. GS1-strukturer – särskilt GS1 Digital Link – uppfyller redan i dag detta krav och anges uttryckligen som referensarkitektur i standardserien. System som i dag använder statiska QR-koder utan strukturerad URL-semantik måste migreras.
Driscoll's demonstrerade på GS1 Connect 2026 hur serialisering kan skalas i praktiken: Företaget har försett över en miljard Berry-clamshellförpackningar med entydiga identiteter och migrerar för närvarande till helt GS1 Digital Link-kompatibla QR-koder. Det visar att serialisering i denna skala är möjlig – men kräver framförhållning och fullständig systemintegration.
API-krav
EN 18221 (preliminär beteckning för seriens API-del) fastställer att DPP-data måste kunna hämtas via standardiserade REST-slutpunkter. Autentiseringskraven varierar beroende på datakategori: Offentliga basdata (t.ex. materialsammansättning och reparerbarhetsindex) måste kunna hämtas utan åtkomsthinder, medan känsliga leveranskedjedata kan skyddas av rollbaserad åtkomstkontroll.
Ett minimalt exempel på en kompatibel DPP-förfrågan via en GS1 Digital Link-URL:
GET https://id.example.com/01/04012345678901/21/ABC123
Accept: application/json+dpp
Resolvern returnerar antingen passposten direkt eller vidarebefordrar till den auktoriserade DPP-slutpunkten – beroende på implementeringsmodell. (Obs: URL:en följer GS1 Digital Link-schemat och fungerar här som ett strukturexempel; en produktiv slutpunkt måste konfigureras i enlighet med detta.)
Datalagring och ansvar
Standarderna tillåter både centrala och decentraliserade lagringsarkitekturer, men föreskriver att data måste förbli tillgängliga under hela produktens livslängd plus minst tio år. För tillverkare innebär det konkreta krav på datamigrering, operatörsavtal och insolvensscenarier – frågor som ofta har fått för lite uppmärksamhet i den hittillsvarande debatten.
Bedömning: Vad standarderna åstadkommer – och vad de inte gör
Publiceringen av EN 18216–18223 är ett betydande framsteg, men inte slutpunkten. Följande återstår:
- Delegerade rättsakter för de flesta produktgrupper (textilier, möbler, elektronik och kemikalier) är ännu inte färdigställda.
- Test- och certifieringsförfaranden för DPP-system ingår inte i standardserien och måste definieras separat.
- Interoperabilitet mellan nationella register behandlas normativt, men är fortfarande olöst i praktiken.
Företag som börjar med implementeringen nu gör klokt i att behandla standardserien som obligatorisk läsning – och utforma sin systemarkitektur så att produktspecifika datakrav kan kompletteras modulärt när de delegerade rättsakterna träder i kraft. Den som satsar på proprietära isolerade lösningar riskerar kostsamma omarbetningar.
De kommande tolv månaderna kommer att visa om standardpubliceringen ger den förväntade skjutsen åt DPP-implementationer – eller om datafrågan längs leveranskedjan fortsätter att fungera som en broms.
